Därför är SKTF det bästa fackförbundet för chefer

Nu börjar ytterligare en dag under Stockholm Pride att lida mot sitt slut och det är dags att sammanfatta

alla intryck.

Jag inledde dagen med att besöka ett seminarium som den feministiska tidskriften Bang arrangerade. Tiina Rosenberg, genusprofessor och riksfeminist, talade om Kerstin Thorvalls författarskap och den självutlämnande litteratur som hon gjort sig känd för. Kerstin gjorde ju stor skandal 1976 då hon publicerade romanen "Det mest förbjudna" där hon beskriver sitt vidlyftiga sexliv med en mängd män, gärna sådana som var betydligt yngre än hon själv. Tiina drog en intressant paralell till Ulf Lundells roman "Jack", som utkom samma år där huvudpersonen (en yngre man) lägrar kvinnor till höger och vänster, ungefär som Kerstin Thorvall gjorde och beskrev i sin bok. Skillnaden är att den unga mannen gjordes till hjälte och förebild medan den äldre kvinnan blev bespottad och föraktad för att hon levde ut sin sexualitet och inte skämdes för det. Det skulle vara intressant att se hur boken hade tagits emot idag, jag tror att äldre kvinnors sexualitet fortfarande är tabubelagt och det skulle inte förvåna mig om boken mötte liknande reaktioner idag som 1976.

Dagens andra seminarium handlade om kommunernas hbt-ansvar. Arrangörer och paneldeltagare var representanter från Huddinge Kommun, Diskrimineringsombudsmannen (DO) samt RFSL Stockholm. Huddinge framhölls som ett föredöme bland kommuner när det gäller att arbeta med HBT-frågor, bl.a. genom att de kompetensutvecklar sin personal. Jag reagerade dock mot att en hel del medarbetare exkluderas från utbildningsinsatserna, det är framförallt chefer, samordnare och sjuksköterskor man satsat på. Detta motiverades med att alla medarbetare inom vård och omsorg inte kan vara borta samtidigt från jobbet, vilket förvisso är sant men det löser man ju lätt genom att erbjuda utbildningen vid flera tillfällen. Skall en arbetsgivare bli framgångsrik i frågor som rör mänskliga rättigheter och likabehandling är det viktigt att all personal får delta i utbildningsinsatser, även dem som arbetar på det s.k. "golvet". Personer i ledande ställning skall också delta för att markera att frågorna är viktiga, men min erfarenhet säger att kompetensen tyvärr tenderar att stanna där och att den inte förs inte vidare till medarbetarna. Jag saknade också information om hur Huddinge tänker följa upp utbildningsinsatserna, vilket man tydligen först kommer att diskutera under hösten. Det är så lätt att erbjuda en föreläsning eller en utbildning och sen släppa frågan men vill man förändra starkt förankrade normer och värderingar krävs ett långsiktigt och idogt arbete, vilket DO Katri Linna också påpekade i diskussionen.

Tredje seminariet arrangerades av SKTFs TCO-kamrater Unionen, som organiserar tjänstemän inom den privata sektorn. Deras interna HBT-nätverk har blivit framgångsrika i arbetet att få upp HBT-frågor på dagordningen inom sitt förbund och det var väldigt inspirerande att höra om deras arbete. Det är ingen självklarhet att alla inom facket tycker att HBT-frågor också handlar om fackliga frågor, det känner jag själv igen från SKTF (och jag tror det ser likadant ut inom alla fackförbund). Men för mig är det väldigt enkelt, det handlar om klockrena arbetsmiljöfrågor. Arbetsmiljö handlar om hur vi har det på jobbet och där ingår att ingen får diskrimineras, uteslutas från den sociala gemenskapen på jobbet, få sämre lön än sina kollegor p.g.a. personliga förutsättningar eller missgynnas i karriären. Paneldeltagarna berättade också att de kommer driva frågan om att teckna anti-diksrimineringsavtal med sina arbetsgivare under nästa avtalsrörelse, något som vi i SKTF Göteborg också vill göra (vi kommer att inleda detta arbete under hösten).

Vikten av att teckna anti-diskrimineringsavtal mellan arbetsgivarna och de fackliga organisationerna framfördes även av DO Katri Linna under nästa seminarium som jag besökte (en väldigt inspirerande person att lyssna till så ta chansen om du får möjlighet). Vi har ett starkt verktyg i den nya diskrimineringslagen, men den måste också fungera i praktiken och då behöver det slutas avtal mellan fack och arbetsgivare om hur vi tillämpar lagen. Titeln på seminariet var "Heteronormen - en utmaning för chefer?" och arrangerades av Svensk Chefsförening plus DO. Svensk Chefsförening är en facklig organisation för chefer inom SACO. SKTF organiserar ju också chefer och under seminariet blev det väldigt tydligt att vår värdegrund skiljer sig totalt från SACO-förbundens. En av paneldeltagarna var Svensk Chefsförenings ordförande Stig Orustfjord och när chefers arbetsbelastning och förutsättningar att kunna utöva ett gott ledarskap kom upp i diskussionen framförde han tydligt åsikten att chefer inte kan engagera sig fackligt eftersom det strider mot chefsuppdraget. Jag blev väldigt upprörd när jag hörde detta inlägg, självklart har även chefer rätt till en god arbetsmiljö, rätt att organisera sig för att få schysta arbetsvillkor samt få stöd när arbetsmiljön brister. Detta är ett exempel på att SACO-förbundens och TCO-förbundens värdegrunder skiljer oss åt. Det är också ett starkt argument för att man som chef skall välja ett TCO-förbund om man vill vara medlem i ett fack som månar om chefers arbetsmiljö arbetsvillkor, och är man chef inom kommun och landsting så är det ju SKTF som gäller.

När fackens roll i arbetet med hbt-frågor och likabehandling kom upp i diskussionen framförde Stig Orustfjord också att han anser att facken har lika stort ansvar för osakliga lönsesättningar som arbetsgivarna, något som jag heller inte håller med om och som jag tycker är helt felaktigt. Det är ju arbetsgivarna som sätter lönerna, fackets roll är att bevaka så att arbetsgivarna följer löneavtalen och inte diskriminerar någon utifrån gällande lagstiftning. Jag blir alltid lika upprörd när fega arbetsgivare försöker smita från sitt ansvar när det gäller lönesättning och skyller på facket. I en löneförhandling är det ju arbetsgivaren som bedömer sin medarbetares prestation, det är ju scårt för facket att ha synpunkter på hur en medarbetare presterar i vardagen (den bedömningen måste chefen göra). Jag anser dock att facket kan göra mycket mer när det gäller att kräva jämställda och jämlika löner, men ansvaret för lönesättningen ligger hos arbetsgivarna.

Det tredje som jag reagerade mot var när transpersoners situation lyftes i diskussionen, en grupp som är väldigt osynlig i arbetslivet. Bl.a. ställdes frågan om det är okej att en manlig polis går omkring i kjol och tyvärr blev svaret från panelen väldigt flummigt (åhörarna fick heller ingen möjlighet att flika in med frågor vilket retar mig enormt i efterhand). Personligen ser jag inga problem med att en man går klädd som hälften av världens befolkning under arbetstid. Argumentet emot brukar vara att personen i fråga kan bli utsatt och illa behandlad men jag tycker inte att det är okej att vi låter fördomarna styra, då ska vi på arbetsplatsen stötta denna person och ha strategier för att möta de problem som eventuellt uppstår.

Det är lätt att seminarier om hbt-frågor kan bli slätstrukna eftersom alla paneldeltagare tenderar att vara rörande överens så därför var det rätt uppfriskande att få bli upprörd under slutet av dagen. :)

Jag fick också träffa min goda vän Veronica Karlsson (ledamot i SKTFs förbundsstyrelse) som gjorde ett stopp på Pride House under dagen. Det är alltid lika roligt att få träffa Veronica som har ett stort fackligt SKTF-hjärta och är en enormt inspirerande person, hon är en av mina fackliga idoler.

Ja detta blev ett långt inlägg men det känns skönt att få sammanfatta denna lång dag och alla intryck. Nu är det dags att sova och i morgon har jag den berömda schlagerkvällen i Pride Park att se fram emot. :)