På besök hos DO

Idag var jag inbjuden till Diskrimineringsombudsmannen (DO) för en diskussion kring hur man kan använda den s.k. svenska modellen i anti-diskrimineringsarbetet, d.v.s. att fack och arbetsgivare avtalar om villkoren på jobbet.

Jag var inbjuden utifrån den motion jag skrev till och som blev bifallen av SKTFs förbundsmöte för några veckor sedan, som handlar om att vårt förbund skall ta initiativ till att teckna centrala och lokala "anti-diskrimineringsavtal" med våra arbetsgivare. Vad ska då ett sådant avtal då innehålla? Jag tycker att det är nödvändigt att det innehåller konkreta åtgärder som arbetsgivaren förbinder sig att genomföra, t.ex. att jämställdhets- och mångfaldsarbetet blir en naturlig del av det systematiska arbetsmiljöarbetet, att vi äntligen får ordning på mångfalden när det gäller de rekryteringar som görs och att alla medarbetare får kontinuerlig kompetensutveckling i jämställdhet och mångfald.

En del tvärfackliga kollegor från andra förbund deltog i diskussionen, och flera av dem (framförallt från den privata sektorn) framförde att de hellre skulle se en tuffare diskrimineringslagstiftning, med sanktions- och skadeståndsmöjligheter om arbetsgivarna inte gör vad de ska. Jag har absolut ingenting emot en tuffare lagstiftining på området, men känner mig också positiv till att SKTFs motparter (åtminstone inom den offentliga sektorn) skulle vara villiga till att teckna den här typen av kollektivavtal med oss. För mig handlar det inte bara om piska (om arbetsgivarna bryter mot ett kollektivavtal blir de skadeståndsskyldiga till den fackliga organisationen), utan också om att våra verksamheter skall vara attraktiva att jobba inom. Kommuner och landsting står inför enorma generationsväxlingsproblem de närmaste åren, eftersom många av medarbetarna är på väg att gå i pension, och behöver rekrytera massor med nya medarbetare de närmaste åren. Självklart skulle många söka sig till den offentliga sektorn om man vet att det är arbetsgivare som aktivt arbetar med alla människors lika värde.

När det gäller DO så är vi många som märker att deras verksamhet tappat fart sedan de fem olika diskrimineringsombudsmännen slogs ihop till en myndighet häromåret, och fick minskade resurser. DO måste öka sitt tillsynsarbete igen, minns vilket fantastiskt resultat den s.k. "miljongranskningen" av företags lönekartläggningar fick för några år sedan, då massor av ojämställda löner identifierades och mängder av kvinnor fick sina löner justerade. Jag hoppas att regeringen är villiga att besluta om ökade resurser till DO, myndigheten behövs både som kompetenskälla och som en blåslampa i baken på arbetsgivare, och fackförbund.