Jämställdhetsproblemen i skolan måste lösas

Deja, regeringens delegation för jämställdhet i skolan, har i ett slutbetänkande lagt fram förslag till förbättringar när det gäller skolans arbete med jämställdhet. Granskningen visar att det finns stora problem både för pojkar och flickor ur ett jämställdhetsperspektiv i skolan. Trots att skolan är skyldig att arbeta med jämställdhet så levererar man inte. Fortfarande är det inte ovanligt med kränkningar och diskriminering p.g.a. kön, pojkar får mycket mer utrymme i klassrummet samtidigt som flickorna har högre betyg, flickor mår sämre än pojkar men samtidigt reagerar skolhälsovården mer på pojkars problem o.s.v., o.s.v. När det talas om Sverige som ett föregångsland inom jämställdhet har ett område blivit eftersatt - nämligen skolan. Alldeles för lite har hänt sedan arbetet inleddes under 1960-talet, och man har till och med tagit steg bakåt de senaste åren.

Jag har själv arbetat administrativt inom skolvärlden, och därmed haft förmånen att som vuxen få se skolan inifrån. Jag tycker faktiskt generellt att den svenska skolan har ett oförtjänt dåligt rykte, det finns massor med positiva saker att framhålla och massor med fantastiskt engagerade pedagoger som gör ett jättearbete. Däremot är den svenska skolan alldeles för konservativ i sin syn på jämställdhet, och ett aktivt jämställdhetsarbete samt ett jämställdhetsperspektiv i undervisningen och i skolhälsovården saknas helt på många håll. Det måste ställas stenhårda krav på att alla skolor integrerar jämställdhet i det dagliga arbetet, och alla som arbetar inom skolan måste ha jämställdhetskompetens. Det är inte okej att det fortfarande är som när jag gick i grundskolan, där vi killar tilläts dominera fullständigt samtidigt som massor med tjejer mådde urdåligt.

Livet utanför hemmet börjar i regel i förskolan, och redan där måste pedagogerna ha kompetens och verktyg för att stötta barnen så att de kan vara sig själva utan att fastna i normerna om hur flickor och pojkar ska vara. Jag har diskuterat just detta med förskollärare som arbetar mycket med genus och jämställdhet och når resultat, problemet är att detta arbete raseras så fort barnen börjar grundskolan eftersom där förs inget aktivt arbete alls. Jag hoppas att regeringen följer Dejas rekommendationer, vi påverkas så otroligt mycket av vår skolgång så därmed måste jämställdhetsproblem i skolan lösas.

Lång väg till jämställd vård

Den alltid lika läsvärda Åsa Petersen skriver idag i sin ledare i Aftonbladet om bristen på jämställdhet i vården. Hon berättar om RFSLs ordförande Ulrika Westerlund som höll på att dö av utomkvedshavandeskap. Ulrika var dock så van vid smärtor att hon reagerade först när det nästan var för sent. I många år hade hon levt med sjukdomen endometrios, som yttrar sig genom att livmodersslemhinnan spridit sig utanför livmodern och skapat sammanväxningar och cystor. Ulrika hade dock under alla år när hon sökt hjälp mot smärtorna blivit bemött av läkarna med att detta inte var något särskilt och att det är så det är att ha mens.

Denna historia är tyvärr inte unik, i sjukvården är det tydligt att kvinnan är det andra könet. Forskning och specialistkliniker fokuserar oftast på manliga sjukdomar. Det finns också undersökningar som visar att kvinnor får vänta längre än män på gråstarrs- och hjärtoperationer. Forskningsprojekt har också visat på att män ofta får betydligt större tillgång till sjuksköterskor och läkare vid behandlingar, medan kvinnor skickas hem och förväntas klara sig själva.

Att vården är ojämställd drabbar doxk inte bara kvinnor utan även män. Forskningen visar att män med nack- och magbesvär får fler prover och undersökningar. Kvinnor med samma problem får mer livsstilsråd och psykofarmaka. Kvinnors psykiska besvär överdrivs medan deras fysiska besvär underdrivs. För männen är det tvärtom. Fördomar om könen drabbar individerna.

Jag håller med Åsa Petersen om att könsuppdelad statistisk behövs i vården för att tydliggöra skillnaderna mellan hur män och kvinnor vårdas, för att sedan kunna upprätta handlingsplaner för att rätta till detta. Fler specialistkliniker för kvinnliga sjukdomar behövs också, liksom forskning på området. Dessutom måste all personal inom sjukvården kompetensutvecklas inom jämställdhet och genus. Kunskapsbristen på dessa områden är ofta det stora problemet. Vi har en lång väg att vandra innan vården i Sverige blivit jämställd, därför måste landstingen och regionerna börja ta problemen på allvar och ställa krav på vårdutförarnas jämställdhetsarbete.

Klicka här för att läsa Åsa Petersens ledare.