I morgon kör årets upplaga av Stockholm Pride igång, och jag är just nu på väg till huvudstaden för att besöka festivalen för tredje gången. Det ska bli enormt roligt att få tal del av alla spännande seminarier, utställningar och konserter, och samtidigt få träffa en massa vänner som jag ser alltför sällan.
Det är också roligt att konstatera att SKTF är mer aktivt än någonsin under Pride-veckan. Nu på onsdag 28/7 arrangerar vi seminariet "HBT-personers rätt - en fråga för facket?" som går av stapeln kl. 13.00 i Pride House (Kulturhuset vid Sergels torg). Jag är själv en av paneldeltagarna och kommer att berätta om mitt engagemang och arbete för HBT-personers rättigheter i arbetslivet. Titta gärna förbi om du har möjlighet, och besök oss också i vårt tält i Pride Park som öppnar på onsdag.
I en artikel i Dagens Nyheter idag konstateras att fler och fler städer i Sverige arrangerar sina egna Pride-festivaler, men att dessa initiativ inte välkomnas av alla. Dödshot, våld och trakasserier förekommer, främst från högerextrema grupper. I Göteborg har vi ju sedan några år vår egen HBT-festival som föddes tack vare att min hemstad varit känd som en "bögknäckarstad", där det förekommit mycket hatbrott mot HBT-personer. Jag är dock glad och stolt över att samtliga partier i vår kommunstyrelse (inklusive KD genom sitt kommunalråd Carina Liljesand) visat att man vill förändra detta, bl.a. genom ekonomiskt stöd till HBT-festivalen och genom stora utbildningssatsningar i HBT-frågor bland kommunens medarbetare. Mycket finns givetvis kvar att göra, men vi är i alla fall på rätt väg och det är fantastiskt roligt att konstatera att det finns en sådan stark politisk vilja till att göra vår stad lättare och bättre att leva i.
Givetvis kommer du kunna följa mina äventyr här på bloggen under hela veckan. Happy Pride!
PRIDE, en festival för normupplösning – som möter berättigad kritik
SvaraRadera.
Nu är det dags för det årliga PRIDE-spektaklet att invadera Stockholm. I media framställs det okritiskt som en kärleksmanifestation och all kritik mot jippot avfärdas på ett onyanserat sätt som homofobiskt hat.
.
I själva verket är motorn bakom PRIDE en liten klick HBT-aktivister, queerteoretiker och lesbiska ultrafeminister vars värderingar och metoder att torgföra dem troligen är främmande också för flertalet bland de sexuella minoriteter man säger sig företräda. Deras krav stannar inte vid att bemötas med tolerans från det heterosexuella majoritetssamhället. Målsättningen är att riva ned alla normer och att peka ut de dryga 90% av medborgarna som ser den heterosexuella kärnfamiljen som den naturliga samhällsnormen som fördomsfulla bakåtsträvare.
.
Och om någon ur denna stora grupp dristar sig att bryta den politiska korrekthetens repressiva tystnad och meddelar avvikande uppfattning om exempelvis spektakel som PRIDE eller efterfrågar en förutsättningslös diskussion om homoadoptioner, då påklistras vederbörande omedelbart homofobens, högerextremistens och hatbrottslingens stigmata. Med diskrimineringsparadigmet som förevändning gör HBT-rörelsen inte bara anspråk på tolkningsföreträde i alla familje- och relationsnormativa frågor, man har i princip helt lyckats ersätta dialog med monolog.
.
Det är ett demokratiproblem att det i det offentliga samtalet råder en queerhegemoni som inte återspeglar värderingarna kring dessa frågor ute i samhället. När den demokratiska dialogens dörrar stängs ökar också risken för polarisering och politisk frustration och för att kritiken i stället tar sig andra och mer otrevliga uttryck. En sådan utveckling drabbar förstås främst HBT-personer. Även om hot och våld som utomparlamentarisk åsiktsyttring inte kan försvaras finns det samtidigt en cynism i att bidra till att sådana stämningar byggs upp och sedan använda enskilda människors martyrskap som slagträ för den egna saken.
.
För HBT-rörelsens militanta kärntrupper finns inget mellanting mellan det normupplösta queersamhället och ett där man stenar homosexuella till döds, ingen skillnad mellan konstruktiv kritik och hatisk fobi. För att vara en grupp som valt regnbågsflaggan som symbol är detta ett synsätt märkvärdigt befriat från nyanser.
Hej Mats!
SvaraRaderaSom du förstår håller jag inte med dig överhuvudtaget och jag tycker det är tråkigt att du generaliserar alla inom HBT-rörelsen som något sorts extremister. Stockholm Pride är en enorm manifestation för kärlek och alla människors lika värde. Alla seminarier, debatter och samtal lyfter fram detta ur väldigt många perspektiv, där det också finns fullt utrymme för olika åsikter.
Att HBT-rörelsens kärntrupper skulle vara militanta är en stor fördom. Jag välkomnar dig att besöka exempelvis Stockholm Pride, jag tror du skulle lära dig något och därmed få se på HBT-rörelsen med andra ögon.
Mitt engagemang för HBT-personers rättigheter handlar om att jag tror på alla människors lika värde och att alla har rätt att vara som dom är. Jag vill också ha ett samhälle som är öppet för alla, vilket vi ännu inte på långa vägar har uppnått. Jag tycker att du ska ta del av alla de historier som just nu får stort utrymme i medierna, om människor som utsätts för hat, fördömanden och våld för att dom är dem dom är. Att sådant förekommer i Sverige pekar på vikten av manifestationer som Stockholm Pride. Enligt min mening är alla HBT-festivalers viktigaste funktion att öppna ögonen på oss så att vi inser att HBT-personers rättigheter handlar om mänskliga rättigheter.
Mvh Marcus