Jag heter Marcus Gustavsson och är ordförande för fackförbundet Vision i Göteborgs Stad och även för TCO här i Göteborg. Jag är väldigt stolt och känner mig väldigt ödmjuk inför att stå här och tala inför er socialarbetare under den här manifestationen. Jag har den största respekt för er och ert arbete där ni i er yrkesutövning bidrar till att massor av människor får ett bättre liv.
Ni arbetar ju dock under väldigt tuffa arbetsförhållanden och trots det lyckas ni göra storartade insatser varje dag. Att ni har en tuff arbetssituation är ju dock inget nytt, så har ni haft det i många år. Men varför blir ni då inte lyssnade på av dom som har makten att kunna åstadkomma en förändring trots att de är fullt medvetna om hur verkligheten ser ut?
Från Visions sida har vi under många år försökt att få Göteborgs Stads politiker att öppna sina ögon och öron när det gäller den tuffa situationen för våra socialarbetare och vi har också försökt få dem intressera sig för att diskutera med våra medlemmar vad som behöver göras för att det sociala arbetet ska utvecklas. Tystnaden har hittills varit monumental. Vad beror det på att våra politiker gärna diskuterar skola och äldreomsorg men inte socialtjänst och missbruksvård? Jag kan tyvärr inte låta bli att fundera på om det handlar om synen man har på de människor som står längst ner på samhällets skala.
För att försöka få fart på den socialpolitiska debatten och väcka våra politiker så bestämde jag och en av mina kollegor i Vision Göteborgs styrelse, Jenny Johansson som är yrkesansvarig för socialarbetare hos oss, för ett tag sedan att ta hjälp av två kollegor som är stolta socionomer och Visionärer – Susanna Alakoski, författare till bland annat Svinalängorna och Håpas du trifs bra i fängelset, och Gudrun Schyman, som ju är svår att presentera kortfattat men vi kan som sammanfattning titulera henne som frilansfeminist. Jag har vid ett flertal tillfällen med dessa två diskuterat det politiska ointresset för socialt arbete och vad som behöver göras för att få fart på den socialpolitiska debatten. Jag, Jenny, Susanna och Gudrun beslutade oss för att skriva en debattartikel tillsammans som publicerades i Göteborgs-Posten den 7 februari i år och som fick titeln ”Vi vill se en uppkäftig debatt om socialpolitik”. I artikeln efterlyte vi en omfattande, högljudd, systemkritisk, kreativ och uppkäftig socialpolitisk debatt. Vi efterlyste socialchefer som unisont höjer rösten. Vi efterlyste en stolt socialarbetarkår som vittnar och ställer sig på barrikaderna tillsammans med medborgarna. Och vi efterlyste beslutsfattare som är intresserade av att lyssna på socialarbetarna. I samband med att artikeln publicerades lanserade vi också Visions blogg ”Vi gör skillnad!” där socialarbetare får berätta om alla de gånger de bidragit till att människor fått ett bättre liv samt lämna förslag på vad som behöver göras för att höja kvaliteten i det sociala arbetet.
18 februari fick vi svar genom en debattartikel från 24 andra stolta socionomer: Marja-Leena, Ulrika, Liz, Mia, Lotta, Charlotta, Elenore, Helena, Gunilla, Margret, Madeleine, Ulf, Ulrika, Emma, Lisa, Annika, Josefine, Alexandra, Ala, Johanna, Therese, Linda, Magdalena och Lisa. Jag ser till min glädje att många av er är på plats här idag. Ni avslutade ert inlägg med följande ord: ”Det är vår skyldighet att visa vad vi tycker och kräva bättre arbetsvillkor. Våra verksamheter måste ha mer resurser. Vi kräver lägre arbetsbelastning, lägre personalomsättning, högre kompetens samt högre lön! Varför är vi så tysta? Hur kan vi försvara att vi står bredvid och ser på när välfärdssamhället rasar? Vi måste gå samman! Det är inte förrän vi tillsammans står enade som vi blir starka och kan fånga beslutsfattarnas uppmärksamhet. Det här duger inte, det är dags att göra något åt saken. Anslut er till vårt upprop för social välfärd!”
Och nu mina vänner så står vi här, massor med folk på Gustav Adolfs Torg som anslutit sig till uppropet och det vi alla vill ha är en social välfärd av hög klass. Och ska vi lyckas med det så är villkoren som socialarbetarna arbetar under avgörande.
Tyvärr kunde inte Gudrun och Susanna vara med oss här idag men jag har lovat att framföra deras hälsningar till er.
Gudrun hälsar: ”Roligt att vi har varit inspiratörer till manifestationen! Vi är glada för det och vi ska tillsammans fortsätta att sätta de socialpolitiska frågorna högt upp på den politiska dagordningen och i den samhällspolitiska debatten.”
Susanna hälsar: ”Det finns inte någon som kan samhällsfrågorna så bra som socialarbetarna.
Och ingen bryr sig om dem frågorna lika mycket. Ingen annan har, historiskt sett, lyft de sociala frågorna, än just socialarbetarna, och så är det idag också. Vi som kan måste göra det själva. Och det är skönt att tolkningsföreträdet nu återgår till oss som kan och vet!”
För ett tag sedan deltog jag i en paneldiskussion som handlade om socialtjänstens framtid. Där fick jag frågan varför socialarbetarna har så svårt att följa intentionerna i Socialtjänstlagen. Jag svarade att det beror på att det faktiskt finns något som i praktiken är överordnat Socialtjänstlagen – och det är budgeten.
Jag är så hiskeligt trött på att budgetpiskan alltid ska vara överordnat allt inom socialpolitiken. Att ta politiskt ansvar innebär faktiskt mer än att agera kamrer. En budget i balans är inte ett tillräckligt mål för socialpolitiken, och inte för någon annan politik heller för den delen. Och det går aldrig att bromsa sig ur en uppförsbacke. Ordentliga investeringar måste göras i det sociala arbetet och görs det kommer kostnaderna att minska på lång sikt.
Vision har i sitt yttrande över den politiska majoritetens förslag till budget för Göteborgs Stad 2013 presenterat ett antal konkreta förslag för att arbetssituationen för stadens socialarbetare ska förbättras och för att vi ska få en högkvalitativ social välfärd i Göteborg.
1) Det måste finnas utrymme till utveckling av det sociala arbetet. I Göteborgs Stad har skolan sin Skolutvecklingsenhet och äldreomsorgen sitt Senior Göteborg men varför finns det ingen utvecklingsenhet i staden för det sociala arbetet? Vision vill se en sådan enhet på central nivå i som skall ansvara för de strategiska utvecklingsfrågorna, som att handhålla juridisk expertkompetens, implementera de senaste forskningsresultaten, utveckla handledningen för socialarbetare o.s.v. Stadens medborgare förtjänar en social välfärd av hög klass och då måste det avsättas resurser för utvecklingsarbete.
2) Politikerna måste börja lyssna på er socialarbetare – det vill säga er som kan och vet. Därför föreslår Vision att Göteborgs Stads politiker bjuder in till ”medarbetardialoger” där ni får lämna era förslag på vilka beslut som måste fattas för att höja kvaliteten i det sociala arbetet. De smarta politikerna ser ju då till att göra politik av era förslag. Politikerna är skyldiga att lyssna på er för det är ni som är experterna på ert område.
3) Grundbemanningen inom allt socialt arbete måste öka, framförallt inom socialtjänsten. Det är inte rimligt att en socialsekretare handlägger så många ärenden att det ända man hinner med på sin arbetstid är att administrera utbetalningar. Vi föreslår också att Göteborgs Stad inrättar en intern bemanningsenhet med socialsekreterare som man kan använda sig av vid arbetstoppar. Idag lägger istället stadsdelsförvaltningarna stora pengar på att ta in externa bemanningsföretag istället för att höja grundbemanningen och skapa en intern bemanningsenhet. Dessutom måste det administrativa stödet till er socialarbetare förbättras. Det är inte rimligt att er arbetstid äts upp av administrativa arbetsuppgifter. Majoriteten av er arbetstid skall ni använda till att jobba med klienterna och brukarna. En ökad grundbemanning och bättre administrativt stöd kommer att minska kostnaderna för försörjningsstöd på lång sikt eftersom ni då hinner arbetat kvalitativt med dom ni är till för.
Jag är så glad över att vi alla har samlats här idag för den här manifestationen men detta får inte sluta här utan nu ska vi istället hämta kraft till att fortsätta kampen för social välfärd i den offentliga debatten, genom fler inlägg på bloggen ”Vi gör skillnad!” och inte minst i det dagliga arbetet på våra arbetsplatser. Och det är ju bara att titta sig omkring och konstatera att vi är många som är villiga att ta oss an denna kamp. Tillsammans är vi starka – eller hur!
Så nu kära socialarbetare – nu fortsätter vi kampen tillsammans och vi ger aldrig upp. Och kom nu ihåg: det är ni som är experterna på socialt arbete, det är ni som vet vad som krävs för att få en högkvalitativ social välfärd och ni ska banne mig respekteras för det och lyssnas på av våra politiska beslutsfattare. Tack för att ni lyssnade...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar