Fackliga rättigheter = HBT-personers rättigheter

Igår besökte jag ytterligare ett seminarium arrangerat av facket, denna gång av SKTFs TCO-kamrater ST (organiserar tjänstemän inom staten). Givetvis diskuterades frågan om varför facket ska engagera sig i HBT-frågor. Jag tycker att många av mina fackliga kamrater gör det krångligt för sig när man skall förklara varför HBT-personers rättigheter också handlar om fackliga rättigheter. Man är så mån om att få folk att inse detta att man vecklar in sig i långa och komplicerade resonemang. Men för mig är det mycket enkelt, det handlar om arbetsmiljöfrågor vilket ju handlar om hur vi har det på jobbet. Blir en våra medlemmar utesluten från den sociala gemenskapen på jobbet, missgynnas i löneöversynen eller om dennes karriärmöjligheter är sämre p.g.a. att denna är hbt-person är det ju självklart att facket ska stötta medlemmen och se till att arbetsgivaren tar sitt ansvar för att motverka att sådant existerar. Alla människors lika värde är ju också en av fackföreningsrörelsens klassiska paroller, och i det ingår att hbt-personer skall ha samma rättigheter och möjligheter som heterosexuella. Verkligheten ser ju dock inte ut så och därmed måste fackföreningsrörelsen ta sitt ansvar och arbeta med hbt-frågor, både att driva frågorna gentemot våra arbetsgivare och arbeta med dem internt inom våra förbund.

Gårdagen avslutades i Pride Park med den traditionella schlager-kvällen som jag längtat efter att få uppleva. Jag är barnsligt förtjust i Melodifestivalen så det var en höjdare att få njuta av bl.a. Magnus Carlsson, Sarah Dawn Finer, Alcazar, Lili & Sussi, Charlotte Perelli och årets Eurovision-vinnare Alexander Rybak. I slutet öppnade sig himlen och regnet vräkte ner över oss, men det hade ingen inverkan på stämningen. Pride-festivalen innehåller verkligen allt, från superseriösa arrangemang till 100 procent party. Det är verkligen häftigt att få vara med om.

Därför är SKTF det bästa fackförbundet för chefer

Nu börjar ytterligare en dag under Stockholm Pride att lida mot sitt slut och det är dags att sammanfatta

alla intryck.

Jag inledde dagen med att besöka ett seminarium som den feministiska tidskriften Bang arrangerade. Tiina Rosenberg, genusprofessor och riksfeminist, talade om Kerstin Thorvalls författarskap och den självutlämnande litteratur som hon gjort sig känd för. Kerstin gjorde ju stor skandal 1976 då hon publicerade romanen "Det mest förbjudna" där hon beskriver sitt vidlyftiga sexliv med en mängd män, gärna sådana som var betydligt yngre än hon själv. Tiina drog en intressant paralell till Ulf Lundells roman "Jack", som utkom samma år där huvudpersonen (en yngre man) lägrar kvinnor till höger och vänster, ungefär som Kerstin Thorvall gjorde och beskrev i sin bok. Skillnaden är att den unga mannen gjordes till hjälte och förebild medan den äldre kvinnan blev bespottad och föraktad för att hon levde ut sin sexualitet och inte skämdes för det. Det skulle vara intressant att se hur boken hade tagits emot idag, jag tror att äldre kvinnors sexualitet fortfarande är tabubelagt och det skulle inte förvåna mig om boken mötte liknande reaktioner idag som 1976.

Dagens andra seminarium handlade om kommunernas hbt-ansvar. Arrangörer och paneldeltagare var representanter från Huddinge Kommun, Diskrimineringsombudsmannen (DO) samt RFSL Stockholm. Huddinge framhölls som ett föredöme bland kommuner när det gäller att arbeta med HBT-frågor, bl.a. genom att de kompetensutvecklar sin personal. Jag reagerade dock mot att en hel del medarbetare exkluderas från utbildningsinsatserna, det är framförallt chefer, samordnare och sjuksköterskor man satsat på. Detta motiverades med att alla medarbetare inom vård och omsorg inte kan vara borta samtidigt från jobbet, vilket förvisso är sant men det löser man ju lätt genom att erbjuda utbildningen vid flera tillfällen. Skall en arbetsgivare bli framgångsrik i frågor som rör mänskliga rättigheter och likabehandling är det viktigt att all personal får delta i utbildningsinsatser, även dem som arbetar på det s.k. "golvet". Personer i ledande ställning skall också delta för att markera att frågorna är viktiga, men min erfarenhet säger att kompetensen tyvärr tenderar att stanna där och att den inte förs inte vidare till medarbetarna. Jag saknade också information om hur Huddinge tänker följa upp utbildningsinsatserna, vilket man tydligen först kommer att diskutera under hösten. Det är så lätt att erbjuda en föreläsning eller en utbildning och sen släppa frågan men vill man förändra starkt förankrade normer och värderingar krävs ett långsiktigt och idogt arbete, vilket DO Katri Linna också påpekade i diskussionen.

Tredje seminariet arrangerades av SKTFs TCO-kamrater Unionen, som organiserar tjänstemän inom den privata sektorn. Deras interna HBT-nätverk har blivit framgångsrika i arbetet att få upp HBT-frågor på dagordningen inom sitt förbund och det var väldigt inspirerande att höra om deras arbete. Det är ingen självklarhet att alla inom facket tycker att HBT-frågor också handlar om fackliga frågor, det känner jag själv igen från SKTF (och jag tror det ser likadant ut inom alla fackförbund). Men för mig är det väldigt enkelt, det handlar om klockrena arbetsmiljöfrågor. Arbetsmiljö handlar om hur vi har det på jobbet och där ingår att ingen får diskrimineras, uteslutas från den sociala gemenskapen på jobbet, få sämre lön än sina kollegor p.g.a. personliga förutsättningar eller missgynnas i karriären. Paneldeltagarna berättade också att de kommer driva frågan om att teckna anti-diksrimineringsavtal med sina arbetsgivare under nästa avtalsrörelse, något som vi i SKTF Göteborg också vill göra (vi kommer att inleda detta arbete under hösten).

Vikten av att teckna anti-diskrimineringsavtal mellan arbetsgivarna och de fackliga organisationerna framfördes även av DO Katri Linna under nästa seminarium som jag besökte (en väldigt inspirerande person att lyssna till så ta chansen om du får möjlighet). Vi har ett starkt verktyg i den nya diskrimineringslagen, men den måste också fungera i praktiken och då behöver det slutas avtal mellan fack och arbetsgivare om hur vi tillämpar lagen. Titeln på seminariet var "Heteronormen - en utmaning för chefer?" och arrangerades av Svensk Chefsförening plus DO. Svensk Chefsförening är en facklig organisation för chefer inom SACO. SKTF organiserar ju också chefer och under seminariet blev det väldigt tydligt att vår värdegrund skiljer sig totalt från SACO-förbundens. En av paneldeltagarna var Svensk Chefsförenings ordförande Stig Orustfjord och när chefers arbetsbelastning och förutsättningar att kunna utöva ett gott ledarskap kom upp i diskussionen framförde han tydligt åsikten att chefer inte kan engagera sig fackligt eftersom det strider mot chefsuppdraget. Jag blev väldigt upprörd när jag hörde detta inlägg, självklart har även chefer rätt till en god arbetsmiljö, rätt att organisera sig för att få schysta arbetsvillkor samt få stöd när arbetsmiljön brister. Detta är ett exempel på att SACO-förbundens och TCO-förbundens värdegrunder skiljer oss åt. Det är också ett starkt argument för att man som chef skall välja ett TCO-förbund om man vill vara medlem i ett fack som månar om chefers arbetsmiljö arbetsvillkor, och är man chef inom kommun och landsting så är det ju SKTF som gäller.

När fackens roll i arbetet med hbt-frågor och likabehandling kom upp i diskussionen framförde Stig Orustfjord också att han anser att facken har lika stort ansvar för osakliga lönsesättningar som arbetsgivarna, något som jag heller inte håller med om och som jag tycker är helt felaktigt. Det är ju arbetsgivarna som sätter lönerna, fackets roll är att bevaka så att arbetsgivarna följer löneavtalen och inte diskriminerar någon utifrån gällande lagstiftning. Jag blir alltid lika upprörd när fega arbetsgivare försöker smita från sitt ansvar när det gäller lönesättning och skyller på facket. I en löneförhandling är det ju arbetsgivaren som bedömer sin medarbetares prestation, det är ju scårt för facket att ha synpunkter på hur en medarbetare presterar i vardagen (den bedömningen måste chefen göra). Jag anser dock att facket kan göra mycket mer när det gäller att kräva jämställda och jämlika löner, men ansvaret för lönesättningen ligger hos arbetsgivarna.

Det tredje som jag reagerade mot var när transpersoners situation lyftes i diskussionen, en grupp som är väldigt osynlig i arbetslivet. Bl.a. ställdes frågan om det är okej att en manlig polis går omkring i kjol och tyvärr blev svaret från panelen väldigt flummigt (åhörarna fick heller ingen möjlighet att flika in med frågor vilket retar mig enormt i efterhand). Personligen ser jag inga problem med att en man går klädd som hälften av världens befolkning under arbetstid. Argumentet emot brukar vara att personen i fråga kan bli utsatt och illa behandlad men jag tycker inte att det är okej att vi låter fördomarna styra, då ska vi på arbetsplatsen stötta denna person och ha strategier för att möta de problem som eventuellt uppstår.

Det är lätt att seminarier om hbt-frågor kan bli slätstrukna eftersom alla paneldeltagare tenderar att vara rörande överens så därför var det rätt uppfriskande att få bli upprörd under slutet av dagen. :)

Jag fick också träffa min goda vän Veronica Karlsson (ledamot i SKTFs förbundsstyrelse) som gjorde ett stopp på Pride House under dagen. Det är alltid lika roligt att få träffa Veronica som har ett stort fackligt SKTF-hjärta och är en enormt inspirerande person, hon är en av mina fackliga idoler.

Ja detta blev ett långt inlägg men det känns skönt att få sammanfatta denna lång dag och alla intryck. Nu är det dags att sova och i morgon har jag den berömda schlagerkvällen i Pride Park att se fram emot. :)

Årets Dogtag

Här är en bild på årets Dogtag, en accessoar som varje år medföljer Stockholm Prides festivalbiljett. Smycket är en metalbricka med regnbågsfärgad punktskrift som bildar ordet [HETERO], som ju är temat för årets festival. Ett riktigt snyggt smycke som jag garanterat kommer att använda även när festivalen är över.

Har män monopol på våld?

Då är jag äntligen på plats i Stockholm. Inledningen på gårdagen var kaotisk, jag upptäckte när jag satt på tåget att jag bokat biljetter till fel datum (nästa vecka istället för denn. Detta framkom genom att en kvinna påstod att jag satt på hennes plats. Så det var bara att kliva av och försöka boka om biljetterna. Då kom jag också på att har jag bokat fel datum för tågbiljetterna så har jag garanterat även bokat fel datum för hotellrummet, och det stämde givetvis (ibland hatar jag att ha rätt). Som tur var hade hotellet ett rum ledigt så det löste sig till det bästa. Jag får skylla på att min hjärna tagit semester. :)

Väl uppe i huvudstaden (något försenad) hann jag i alla fall med ett stopp i Pride House. Det var Socialdemokratiska kvinnoförbundet och Värnpliktsrådet som arrangerade ett seminarium med titeln "Det manliga våldsmonopolets effekter". 90 procent av allt våld i samhället utförs av män och man funderar ju vad detta beror på. Enligt min, och många andras, mening beror det på normen över hur en man skall vara: stark, macho, älska krig o.s.v.

En värld som är väldigt manlig är Försvaret och det blev en mycket intressant diskussion där två ungdomar från Värnpliktsrådet deltog, en kille och en tjej. Jargongen inom försvaret kan vara mycket rå och fördomsfull, särskilt mot kvinnor och hbt-personer. Jag tycker att det är intressant att detta så sällan diskuteras och debatteras trots att Försvaret är en politisk styrd verksamhet. Varför ställer politikerna så lite krav på Försvaret och innehållet i deras verksamhet?


Efter seminariet blev det releaseparty för Lars och Niklas Gårdfeldts roman "På knä i Köpenhamn". Lars är präst i Svenska kyrkan och forskare och har gjort sig känd som aktivist för hbt-personers rättigheter. Han har tillsammans med sin bror Niklas skrivit den första kioskromanen med en homosexuell huvudperson. Det ska bli spännande att läsa boken, trots att kioskromaner inte vanligtvis brukar ha en plats på mitt nattduksbord. Nedan ser du två bilder från partyt där Tasso Stafilidis reciterar ur boken samt Lars Gårdfeldt själv som berättar om sin roman.




Nu är det dags för hotellfrukost och sen en dag fylld av intressanta seminarier, bl.a. två som arrangeras av våra fackliga kamrater i Unionen. I kväll invigs dessutom Pride Park i Tantolunden och det står bl.a. en hyllningskonsert till Dusty Springfield på programmet. Jag återkommer.

Stockholm Pride - here I come!

Håller just nu på och packar för att i morgon bitti resa till huvudstaden och besöka Stockholm Pride. Jag ser fram emot en vecka med intressanta seminarier, bra konserter, lite fest och glamour och givetvis att få träffa vänner från hela landet som jag träffar alltför sällan.

Temat för årets festival är Hetero, eller framförallt den s.k. heteronormen. Heteronormen är det som skapar förväntingar på hur en person ska bete och uppföra sig samt uppfattas gällande kön och sexualitet. Denna norm är väldigt stark, även om vi inte är medvetna om det så tar de flesta människor omedvetet för givet att en persons partner måste vara av motsatt kön, likväl att två föräldrar inte kan vara av samma kön. Detta påverkar givetvis hbt-personer starkt eftersom de faller ur ramen för heteronormen.

Alla människor är lika mycket värda oavsett vad man har för förutsättningar i livet. Därför måste man jobba hårt med att slå hål på heteronormen överallt i samhället för att alla människor ska få samma rättigheter och möjligheter. I SKTF Göteborg arbetar vi aktivt med hbt-frågor, både för att alla människors lika värde är en del av vårt förbunds värdegrund men också för att detta handlar om arbetsmiljöfrågor. Får alla på jobbet ta del av den sociala gemenskapen? Har alla på jobbet lika stor möjlighet att påverka och göra karriär?

Jag kommer att blogga från Stockholm Pride hela veckan så titta gärna in och läs mina rapporter.

Det nya landet

Såg det sista avsnittet av tv-serien "Det nya landet" igår. Det är en av sommarens alla tv-repriser som verkligen var värd att se om. Jag blev lika gripen av Massoud och Alis öde som utvisningshotade flyktingar i ett Sverige där empati och mänsklighet får stå tillbaka för regler och paragrafer, som första gången jag såg serien.

Serien är ju också stundtals hysteriskt rolig i sin beskrivning av kulturkrockar och den "svenska kulturen" med folkdräkter, kungahus och röda stugor. Jag är en stor beundrare av Peter Birro som skrivit manuset (tillsammans med Lukas Moodysson). Han är ju dessutom (liksom jag själv) en riktig urgöteborgare. :)

Serien får mig att tänka på ett tal som Olof Palme höll redan 1965 där han reflekterade över Sverige, invandringen och det nya globala samhället. Talet känns lika aktuellt idag, 44 år senare.

Klicka här för att läsa talet.

Litauens morallag kränker mänskliga rättigheter

Nästa vecka invigs årets upplaga av Stockholm Pride. Jag kommer själv att passa på att ta mig till huvudstaden för att lyssna på intressanta seminarier, träffa vänner från hela Sverige och förhoppningsvis njuta av lite glamour och fest.

Stockholm Pride är ett utmärkt tillfälle för Sverige att markera gentemot Litauens s.k. morallag som bland annat förbjuder positiv information om homosexualitet och bisexualitet. Denna lag både kränker yttrandefriheten och leder till förtryck och diskriminering av HBT-personer.

Jag hoppas att Sveriges regering, och övriga medlemsländer i EU, agerar gentemot Litauen och markerar att en lagtext som innebär brott mot mänskliga rättigheter aldrig kan accepteras från ett medlemsland i EU.

Gubbar gör upp om abortregister

Jag har ju tidigare i min blogg starkt kritiserat läkaren Anders Miltons förslag om ett register för att kartlägga kvinnor som gör abort. Tack och lov verkar det som om förslaget inte blir verklighet eftersom tre av fyra regeringspartier är emot. Kristdemokraterna är dock för och deras partiledare Göran Hägglund är ju den som tagit emot förslaget från Milton eftersom Hägglund råkar vara socialminister.

Åsa Petersen kommenterar i sin ledare i dagens Aftonbladet hur absurt det är att två äldre herrar gör upp om sexualpolitiken. Man kan ju ifrågasätta hur stor kontakt Milton och Hägglund har med de unga kvinnor som de vill rädda från oönskade graviditeter.

Klicka här för att läsa Åsa Petersens ledare.

"Förlegade könsroller väcks till liv på nätet"

Frilansjournalisten Marcus Ridung skriver i DN om sina betraktelser av föräldrasajter och bloggar. Han menar att man där kliver in på ett område där stereotypa könsroller cementeras och att uppfattningen är att kvinnor ska vara hemma medan mannen jobbar. Mycket intressant läsning, jag har själv reflekterat en del över de s.k. "mamma-bloggarna" som man stöter på lite överallt i media och som i mitt tycke verkar otroligt traditionella i sina köns- och föräldraroller.

Klicka här för att läsa artikeln.

KD positivt till abortregister

Jag läser att Kristdemokraterna är postiva till läkaren Anders Miltons förslag om att registrera alla kvinnor som gör abort. Syftet är att minska antalet aborter och man tror att registrering ska förbättra det förebyggande arbetet.

Jag får alltid en olustkänsla så fort jag hör ordet "registrering", det får mig alltid att tänka på alla historiska integritetskränkningar (t.ex. den Socialdemokratiska regeringens åsiktsregistreringar i det kalla krigets skugga). Förslaget om att registrera aborter känns otäckt och skrämmande, och synnerligen integritetskränkande.

Visst är det viktigt med ett arbete för att förebygga aborter men det löser man inte genom ett integritetskränkande register. Satsa istället på att förbättra sex- och samlevnadsundervisningen i skolan, framförallt värdegrundsfrågorna. När jag gick i skolan fick vi aldrig diskutera jämställdhets- och genusfrågor utan sex- och samlevnadsundervisningen var helt fokuserad på det rent tekniska. Jag fick lära mig allt om kvinnors menstruationscykel men ingenting om det gemensamma ansvaret och om jämställdhet i relationer.

Det gläder mig i alla fall att övriga allianspartier är emot förslaget. Därför hoppas jag att regeringen snarast slänger förslaget i papperskorgen.

Vila i frid älskade farmor

Idag gick min älskade farmor Stina bort, 87 år gammal.

Min farmor var en oerhört jordnära och stark person som jag älskade mycket. Hon var väldigt omtänksam och en stor trygghet för mig under de perioder som livet varit tufft. Jag kommer sakna henne enormt men är samtidigt tacksam över att hon fick somna in lugnt och stilla efter en längre tids sjukdom.

Vila i frid älskade farmor, du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

Varför är Sverige inte en demokrati?

Man har ju inte kunnat undgå att Kronprinsessan Victoria fyllde år igår. Det är väl på sin plats att önska grattis i efterskott.

Jag kan inte låta bli att reflektera över varför Sverige fortfarande inte är en demokrati, utan en monarki. År 2009 utses fortfarande statschefen inte genom demokratiska val utan det är ett ämbete som går i arv inom familjen Bernadotte. För mig är det självklart att förespråka republik, i ett demokratiskt land skall medborgarna givetvis själva få välja sin statschef.

Denna fråga är ju dock ganska död i debatten och ska man lita på opinionsmätningar så har kungahuset ett starkt stöd bland svenska folket. Jag tycker att detta är oerhört fascinerande och har svårt att förstå vad det beror på. Är det vår längtan efter barndomens sagor om kungar, drottningar, prinsar och prinsessor eller vad beror det på?

Ett argument för monarki som brukar framföras är att kungahuset är en bra reklam för Sverige och öppnar dörrar för näringslivet runt om i världen. Det argumentet köper jag inte alls, ska t.ex. Volvo bli framgångsrika utomlands är det avhängt av att de producerar bilar som folk vill köpa. Om Volvo lyckas med detta spelar det ingen roll om de har med sig kungen i marknadsföringen eller inte.

Jag har också väldigt svårt för det offentliga fjäskandet för kungahuset. Det är fascinerande att de så kallade kritiskt granskande medierna så fort de har med familjen Bernadotte att göra helt förlorar alla koncept och beskriver denna odemokratiska konstruktion i rosa skimmer. De vågar inte ens säga "du" till en medlem i kungafamiljen, det är också fascinerande i Sverige 2009.

För mig känns också monarkin djupt omänsklig. Tänk att födas till någonting som man inte har valt själv och tvingas leva med konstruktionen hela livet. Tänk att ständigt leva i offentlighetens ljus och först och främst vara en titel istället för en person. Tänk att aldrig våga utnyttja sin grundlagsskyddade rätt till yttrandefrihet och säga vad man egentligen tycker om saker och ting. Nej, befria familjen Bernadotte och inför republik!

Jag älskar fotboll men inte supporterkulturen

Jag är en passionerad supporter till IFK Göteborg, Sveriges mest framgångsrika fotbollslag genom tiderna. Det har jag varit sedan barnsben och jag kan konstatera att de blåvita ränderna aldrig går ur, jag blir fortfarande lika engagerad och nervös när jag besöker matcherna. I kväll har Blåvitt bortamatch mot AIK och givetvis tänker jag följa matchen på storbild på O'Learys. Vinner vi i kväll så rycker vi något i toppen av tabellen och har då 4 poäng ner till Elfsborg, det hade inte varit helt fel. :)

Läser i Aftonbladet att Blåvitt håller sin resväg hemlig eftersom man är oroliga för att attackeras av AIK-fans (eller så kallade AIK-fans). Förra året kastades sten mot spelarbussen och det vill man undvika i år. Detta är ju fullständigt absurt och jag är oerhört trött på dessa så kallade supportrar som tar varje tillfälle i akt att använda fotbollen som ursäkt för att utöva våld och gärna förstör upplevelsen inne på arenorna för oss andra genom att skrika rasistiska, homofoba och kvinnofientliga glåpord.

Supporterkulturen är en väldigt sluten värld och är det någonstans där jämställdhets- och mångfaldsdebatten inte slagit igenom så är det där. Supporterklubbarna har såklart ett stort ansvar för att komma tillrätta med detta, men också föreningarna genom de signaler man sänder ut till sina fans. Jag tycker t.ex. att AIK och Hammarby är föredömen som deltar med sina spelare, supportrar och föreningsflaggor i den stora paraden under årets Pride-festival i Stockholm. Detta är något för mitt kära IFK Göteborg att ta efter, det hade exempelvis varit kul om de kunde spela någon match i regnbågsfärgerna under nästa års HBT-festival i Göteborg.

Åtminstone tycker jag att man någon gång strax innan matchstart kunde ta till orda och markera att man är en förening som självklart förespråkar jämställdhet och mångfald och samtidigt markera mot de supportar som ständigt slänger sig med kvinnofientliga, rasistiska och homofoba könsord. Det borde väl inte vara några problem för IFK Göteborg 2009, eller?

Boktips

Så här i (regniga) semestertider tycker jag att det är på plats med ett boktips.

Jag har precis avslutat Hanne-Vibeke Holsts "Drottningoffret", den avslutande delen i trilogin som inleddes med "Kronprinsessan" och "Kungamordet". Precis som i de tidigare böckerna får vi följa topparna inom de danska Socialdemokraterna.

Historien inleds med att Elisabeth Meyer, partiordförande och oppositionsledare, får diagnosen Alzheimers precis när hon ligger i startgroparna för att inleda valkampanjen där hon tänker se till att Socialdemokraterna återtar makten och hon blir Danmarks första kvinnliga statsminister. Kommer hon kunna fullfölja kampanjen och hinna överlämna makten till sin kronprinsessa Charlotte Damgaard innan sjukdomen tar över hennes hjärna och liv? Paralellt med valkampanjen skildras den växande främlingsfientligheten, som håller Danmark i ett fast grepp, och en högerextrimistisk grupp som planerar ett attentat mot en av landets ledande politiker.

Boken är minst lika bra som sina föregångare. Hanne-Vibeke Holst skildrar på ett fängslande sätt den politiska eliten, särskilt den problematik som starka kvinnliga ledare utsätts för. Och skildringen av ett Danmark är som blir mer och mer rasistiskt, och där främlingsfientliga partier växer sig så starka att de t.o.m. blir stödpartier till regeringen, är väldigt otäck och obehaglig. Detta är ju något som vi även kan relatera till i Sverige där det rasistiska partiet Sverigedemokraterna ligger runt 4 procent i opinionsmätningarna.

Läs denna bok och jag lovar att du har en drygt 600 sidors fängslande upplevelse framför dig. Har du inte läst de tidigare delarna så finns de i pocket i de flesta bokaffärer.

Hemma igen...

Då var jag hemma i Lilla London igen efter en härlig vecka i Stora London. Shopping, muséer och ett och annat pub-besök hanns med.

Var också och såg musikalversionen av "Priscilla - Queen of the Desert" på Palace Theatre i West End. En härlig upplevelse!

Den australiensiska filmen från 1994 (som musikalen bygger på) är en personlig favorit som handlar om tre drag show-artister som färdas från Sydney genom öknen för ett gig i en liten landsortshåla. Filmen är både färgstark, rolig och gripande om tre personer som fått betala ett högt pris för att leva som de gör, särskilt den transsexuella Bernadette (fantastiskt spelad av Terence Stamp).

Jag kan verkligen rekommendera filmen. Klicka här för att se en trailer på You Tube.

London here I come

På måndag reser jag till London som är min favoritstad näst efter Göteborg. Jag har alltid trivts utomordentligt med staden, dess invånare, puls och utbud. London är som Göteborg fast mycket större, det finns ju en anledning till att Göteborg kallas för "Lilla London". :)

För mig är det självklart att resa schyst, d.v.s. med ett flygbolag som har kollektivavtal och där personalen arbetar under schysta villkor. Därför är Ryan Air inte aktuellt, ett företag som konsekvent vägrar att teckna kollektivavtal och där man kan ha en mängd synpunkter på personalens arbetsförhållanden. Jag betalar gärna några hundralappar extra om jag får garantier för att personalen har schysta villkor på jobbet, vilket är en rättighet man har om ens arbetsgivare slutit ett kollektivavtal med facket.

Att resonera som jag gör är ett utmärkt exempel på hur man som enskild kan göra en aktiv insats för schysta arbetsvillkor. Du kan själv göra en insats genom att t.ex. bara äta på restauranger eller resa med bolag som slutit kollektivavtal med facket, detta kan du kontrollera med den fackförening som organiserar personalen på företaget. I den privata sektorn handlar det oftast om Hotell och Restauranganställdas Förbund (HRF), Handelsanställdas Förbund eller Unionen.

Eftersom jag nu sticker iväg en vecka tar jag en paus från bloggandet. Däremot kommer jag säkert inte kunna hålla mig från att göra inlägg via Twitter direkt från London. :)

Schyman kritiserar facket för att inte klara kvinnolönerna

Jag har alltid varit svag för Gudrun Schyman. Oavsett vad man har för politiska åsikter tycker jag att Gudrun är värd all respekt och beundran för sin envetna kamp för jämställdhet och mänskliga rättigheter. Hon kommer f.ö. att besöka Göteborg 8 mars nästa år för att delta i det arrangemang som vi i SKTF genomför tillsammans med våra kamrater i Lärarförbundet, ST och Unionen under internationella kvinnodagen. Gudrun kommer att tala om sitt liv som "riks-feminist" och det lär bli en minnesvärd kväll.

Givetvis befinner sig Gudrun i Almedalen denna vecka. Igår deltog hon i ett seminarie med titeln "Hur löser feminister den ekonomiska krisen?". Hon passade då på att kritisera facket för att inte ha klarat uppdraget lika lön för lika arbete och att de patriarkala strukturerna också finns inom fackföreningsrörelsen. Hon menar också att den ekonomiska krisen är ett gyllene tillfälle att förändra strukturerna som innebär att man får mer betalt om man jobbar med maskiner än med människor.

Jag håller fullständigt med Gudrun och kommer driva på min egen fackförening så att vi tar vårt ansvar i detta arbete. Förutom att vara 1:e vice ordförande för SKTF Göteborg är jag också ansvarig för jämställdhet och mänskliga rättigheter så detta är frågor som ligger mig varmt om hjärtat.

Klicka här för att läsa mer om seminariet som Gudrun Schyman deltog i igår.

Till sist vill jag bara säga att för mig är det självklart att kalla mig för feminist. Tyvärr har detta blivit ett bespottat ord genom härskartekniker som använts av rädda män under många år men för mig är det så enkelt att det handlar om att man inser att det finns strukturer i samhället som innebär att kvinnor inte får samma möjligheter som män och att vara feminist innebär att man vill utplåna dessa strukturer.

Jakten på "vab-fuskare" - ett dyrt fiasko

Idag konstateras det i Aftonbladet att jakten på personer som påstås fuska med vård av barn är ett dyrt fiasko.

För ett år sedan infördes ett krav på intyg vid vård av barn som innebär att föräldrar måste fylla i ytterligare en blankett som godkänns och stämplas av förskola/skola när de vill få ut ersättning för attde är hemma med sina sjuka barn. Enligt regeringen var fusket så utbrett att det handlade om 650 miljoner kronor per år i förlorade skatteintäkter.

Nu, ett år senare, är det oklart om intyget haft någon effekt alls på det påstådda fusket. Preliminära beräkningar pekar på att antalet uttagna dagar är desamma men att pappersexercisen är större och den ökade handläggningstiden har skapat förseningar i utbetalningarna. Administrationskostnaderna beräknas uppgå till 40 miljoner kronor om året plus att extra portokostnader tillkommer med 10 miljoner kronor.

Föräldrar klagar på det omständiga regelverket och våra kamrater i Lärarförbundet har hårt kritiserat reglerna som innebär ökad arbetsbelastning för deras medlemmar trots att allt pekar på att det inte förekommer något omfattande fusk.

Själv tänker jag på när jag arbetade som administratör på Rambergsskolan i Göteborg och fick ta emot mängder av samtal från Försäkringskassan varje vecka som kontrollerade om barn varit på fritids trots att föräldrarna anmält vård av barn. Inte en enda gång hade någon förälder fuskat.

Jag hoppas att regeringen tar bort dessa regler så att förskollärare och fritidspedagoger kan koncentrera sig på den pedagogiska verksamheten i stället för meningslös administration.

Klicka här för att läsa artikeln i Aftonbladet.