Som den film- och teaternörd jag är har jag givetvis starka minnen av Lena Nyman. De flesta minns nog henne från Hasse & Tages revyer och filmer och som Ronja Rövardotters kloka och godhjärtade mamma Lovis, men Lena hade ett enormt register som skådespelerska och spelade allt från tunga dramatiska roller på Dramten till suspekta avantgarde-filmer.
Ronjas mamma Lovis är såklart en favorit, särskilt när hon sjunger den underbara "Vargsången", men också Lenas makalösa rollprestation som den gravt handikappade Helena i Ingmar Bergmans "Höstsonaten" eller när hon matchade ett annat geni, Ernst-Hugo Järegård, i Jonas Gardells "Cheek to Cheek".
Jag fick bara se henne på scen en enda gång, på Dramaten 2004 i Jonas Gardells "Helvetet är minnet utan makt att förändra". Hon var helt makalöst bra, men tvingades senare avbryta spelperioden p.g.a. sjukdom. Jag skulle ha sett henne en gång till på Dramaten som Mary Tyrone i Eugene O'Neills "Lång dags färd mot natt" 2006, men hon tvingades hoppas av innan premiären p.g.a. den sjukdom som nu till slut tagit hennes liv.
Geni är ett ord som nog används lite för ofta, men för att beskriva Lena Nymans konstnärskap passar ordet perfekt. Vila i frid du underbara söderböna, du är saknad men kommer aldrig att bli glömd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar