Tycker att debatten om den nya EU-ministern Birgitta Ohlssons (fp) graviditet är fascinerande. Från spridda håll framförs åsikten om att hon borde ha blivit diskvalificerad från att få detta uppdrag eftersom hon ska föda sitt första barn i sommar.
Ibland känns det som om att jämställdshetsdebatten har tagit flera steg bakåt, är det tack vare Anna Ankas så kallade inlägg i debatten i höstas? Flera av dem som kritiserar Birgitta Ohlsson framhåller att de absolut inte vill lägga sig i hennes privatliv, men det är ju precis det de gör. Hon vet själv bäst om hon mäktar med detta uppdrag och i 2000-talets Sverige skall inte en graviditet ses som ett minus för att utse en person till ett framstående uppdrag, eller vilket jobb som helst. Jag tycker att Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund är värda en eloge som i detta fall verkligen har låtit kompetens styra vem de utser som EU-minister. Jag tror också att Birgitta Ohlsson blir en frisk fläkt i regeringen. Hon har tidigare imponerat på mig, framförallt med hennes inlägg i jämställdhets- och likabehandlingsfrågor.
För övrigt är det ganska vanligt förekommande att kvinnliga företrädare, även i fackföreningsrörelsen, får stå ut med åsikter och påhopp om att de genom att de har småbarn är dåliga föräldrar eftersom de tar på sig tunga uppdrag. Jag har själv upplevt det bland kollegor i min närhet och markerar varje gång jag stöter på dessa åsikter att det inte är okej. Vi lever ju på 2000-talet och i moderna familjer och bekantskapskretsar hjälps man åt med livspusslet. Och det måste som sagt vare upp till var och en att avgöra om man mäktar med att ta på sig ett tungt uppdrag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar