SD + KD = sant?

Visst har sommaren varit fantastisk hittills! Jag har spenderat min första semestervecka i Blekinge, och ser fram emot fyra lediga veckor till.

Under veckan har jag givetvis inte kunnat låta bli att följa Almedalsspektaklet på avstånd, som idag avslutades med att Sverigedemokraterna och deras partiledare Jimmie Åkesson för första gången satte dagordningen under politikerveckan. Åkesson gjorde en hel del bisarra utspel som inte ens är värda att återge, och han svingade också vilt mot i stort sett alla etablerade partier. Det är tydligt att han tänker fortsätta att odla bilden av SD som politikens underdog.

Det som oroar mig mest i det parlementariska läget som råder med Sverigedemokraterna som vågmästare i riksdagen är att övriga partier inte verkar vilja ta något ansvar utan mest tjafsar om vem som pratar mest med SD. Alliansen och de röd-gröna borde sätta sig ner och diskutera hur man undviker att SDs värderingar och människosyn får något inflytande i riksdagen, och de borde komma överens över blockgränserna om långsiktiga lösningar i en rad frågor - bl.a. sjukförsäkringen. De etablerade riksdagspartierna bär också ett ansvar för att SD lyckades ta sig in i riksdagen, och bör därmed ta ansvar i den situation som råder.

För övrigt höjer man ju på ögonbrynen när Kristdemokraternas ungdomsförbunds nya ordförande erkänner att de delar SDs syn på mångkultur (klicka här för att läsa en artikel ur dagens DN). På KDs riksstämma häromveckan gjordes dessutom flera uttalanden som strider mot alla människors lika värde, bl.a. genom partiledaren Göran Hägglunds snack om "normalfamiljer" och Maria Larssons försvar av tvångssterilisering av transsexuella som genomgår könsbyte. Märkligt nog verkar det som att övriga regeringspartier inte reagerar på detta, och det förvånar mig. Känns det verkligen okej att sitta i en regering med ett parti som blir mer och mer extremt i sin konservativa syn på kön och familjer?