Antalet svenskar som är positiva till homoadoptioner växer, skriver Expressen. På åtta år har andelen stigit från 17 till 50 procent, enligt en undersökning som utförts av Demoskop.
Det är ju positivt att det går framåt, även om man ju också kan tolka siffrorna som att varannan är tveksam till homoadoptioner (om man nu är lagd åt det negativa hållet). Hur som helst så tycker jag att det är en självklar rättighet att HBT-personer ska ha rätt att adoptera. Lämpligheten som förälder avgörs inte av vilket kön man råkar bli kär i. Det viktigaste är att barnen får tillräckligt mycket kärlek och trygghet.
En del hänger upp sig på det biologiska och använder det som ett argument för att HBT-personer inte ska få bli föräldrar, d.v.s. att det bara är en kvinna och en man som kan bli biologiska föräldrar. För mig så är den biologiska biten ganska ointressant plus att kärnfamiljstänkandet med mamma-pappa-barn inte stämmer in på många familjer idag, massor av familjer ser ju helt annorlunda ut. Det är också alldeles för få barn som får tillräckligt med kärlek, och jag vet att det i regel inte är någon brist på kärlek i regnbågsfamiljer. Eftersom heteronormen är så stark så är det en tuff process att bli förälder utan att ingå i en kärnfamilj. Därför tror jag att regnbågsbarnen många gånger är extra efterlängtade av sina föräldrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar