Idag attackerar Gudrun Schyman sitt gamla parti Vänsterpartiet genom en artikel på Aftonbladet Debatt. Hon kritiserar partiets jämställdhetspolitik för att vara för tandlös när det gäller strukturella löneskillnader mellan yrkessektorer, och ställer sig frågan om Vänsterpartiet är rädda för att politisera lönefrågan. Hon ställer till och med frågan om man är rädd för facket?
Som alla som läser min blogg vet är jag en stark förespråkare för att villkoren på den svenska arbetsmarknaden ska avgöras genom förhandlingar mellan fack och arbetsgivare, på det sättet har vi löntagare garanterat inflytande över våra villkor på jobbet. Däremot är jag väldigt skeptisk till att den svenska modellen klarar av att komma åt de strukturella löneskillnaderna. Ojämställda löner har varit en verklighet under hiskeligt många år, men facken och arbetsgivarna har inte lyckats komma åt detta genom förhandlingar. Det finns givetvis många orsaker till detta, ska man vara självkritisk så har fackföreningsrörelsen förtvivlat svårt att samla sig kring krav på jämställda löner. Respektive fackförbund är oftast helt inriktade på sina egna yrkesgruppers särintressen, och är därmed alltför sällan intresserade av att samarbeta tvärfackligt i avtalsrörelser. Jag är beredd att hålla med Gudrun om att parterna på arbetsmarknaden tyvärr inte klarar av att hantera de strukturella löneskillnaderna, därför behövs det andra krafttag och då kanske lagstiftning är den vägen som vi måste gå?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar